Rei Trulsson

"Min kamera har ju fotografiskt minne"

Jag glömde min fotoryggsäck på bussen

Jag står upp i regionbussen då många morgonresenärer har tagit alla sittplatser, jag lägger ryggsäcken på avlastningsplatsen för större väskor och vänder ryggen mot och håller på att bläddra i Instagram-flödet. Tiden flyger och min avstigningshållplats anländer och jag rycks ur min Instagram-bubbla och går hastigt av bussen.

Jag gjorde något jag sällan gör, att ta av ryggsäcken när jag står upp, framför allt, lägger jag inte ifrån mig utan brukar i så fall hålla ryggsäcken i handen när jag står upp, för att göra plats på en folktrång buss. Jag till och med hinner gå till bytesbussen, åka resterande väg och är halvvägs till fots sista biten, innan jag inser att jag saknar min fotoryggsäck.

Jag fryser till och tankarna far i ljusets hastighet om hur jag nu ska göra. Jag går snabbare sista biten till jobb och det susar i öronen och hjärtat bultar. Jag startar jobbdatorn för att ta reda vilket bussbolag som kör regionbussarna i Skåne, samt hitta numret till deras hittegodsavdelning, så att jag kan anmäla, beskriva och lämna kontaktuppgifter.

Efter 6 dagar, tappade jag hoppet om att jag skulle få tillbaka mina fotogrejor. Jag hade ingen information i väskan som kunde härledas till mig. Jag började förlika med tanken att jag får polisanmäla och göra ett ärende hos mitt försäkringsbolag. På sjunde dagen, ringde samma kvinna som jag inledningsvis pratat med på Nobinas hittegodsavdelning i Malmö. Hon meddelar med glädje och exalterad röst, att min ryggsäck har kommit in! Och jag frågar ivrigt om hon kan kolla om allt är kvar. Och hon bekräftar att allt är kvar.

Berusad av glädje och lättnad, frågar jag vart jag kan hämta grejorna. Och jag arrangerar så att jag kan gå ifrån jobbet en stund, då det låg i närheten. När jag träffar kvinnan jag haft telefonkontakt med, tackar jag henne hjärtligt för hennes engagemang och välvilja. Samtidigt frågar jag om jag kan komma i kontakt med busschaffören, som hittat och tagit hand om grejorna tills han kunde lämna in dem. Men de får ej lämna ut sådana uppgifter.

Hon tipsade mig om att jag kunde skriva till Skånetrafikens kundtjänst och tacka alla inblandade med igenkännande uppgifter inkluderat. Jag skrev samma dag till dem via deras kontaktkanal, samt gjorde ett offentligt inlägg på Facebook där jag taggade båda bolagen. Denna händelse ingav mig hopp om människors ärlighet och professionella agerande.

Stort tack än en gång till bussföraren och Julie på hittegodsavdelningen på Nobina!



Postat 2018-05-09 20:31 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera